Lite över 3 år har jag bott långt från familj och vänner. Varje gång jag kommer hem och hälsar på är de skönt att få träffa alla och man har en mysig stunde med alla som man hinner och träffa. Men sen när jag ska åka hem är de jobbigt och ibland har jag gråtit. Ska de vara så? Jag är glad över att jag har våga flytta och gör lite saker innan jag skaffar familj och sånt. I lördags när jag var på fest så satt jag med två av mina äldre kusiner och fråga om dom inte hade vela rest lite innan dom skaffa familj och båda sa de ja de gör vi. Hade vela rest lite och så. Men dom sa även att när man blir äldre och barnen blir stora kan man ut och resa. Ja vist kan man de men de är långt kvar tills barnen flyttar och när man blir äldre kanse man inte har så mycke ork som man har när man är ung. Och man kanse inte får ett så långt liv. Därför passar jag på lite nu och rör på mej runt om. Men jag hade aldrig våga de om jag inte hade stöd från min familj. Pappa har väl inte varit så glad i att jag har flytta men jag tror att han ändå har varit glad för min skull. Mamma har alltid varit stöttande i mina flytt och varit glad att jag inte skaffa mej en pojkvän tidigt och hållt mej till honom, som hon gjorde. Men jag tror inte att hon är misnöjd med hur hennes liv har blivit.
Om två timmar är de den 24/12 :) Jag ska försöka att gå och lägga mej sanrt efter som att jag ska jobba i morgon men börjar inte förens 11 och de känns skönt. Jag vill önska er alla en riktig god jul :) Kram på er.